Sluta tuta
Bilen tutar och den unga kvinnan på cykeln visar upp ett argt långfinger mot chauffören medan hon gör sitt bästa för att inte vara i vägen, vid kanten av vägbanan, just intill trottoaren.
Hon cyklar precis där hon ska. I vägbanan, där bilarna kör i snabb fart i två filer. Klockan är strax efter nio, rusningstiden över och filen där hon cyklar är inte längre bussfil, utan öppen för alla. Ändå blir hon tutad på av stressade förmiddagsbilister, kanske sena till jobbet. Det finns ingen cykelbana längs den här vägen, trots att den är en av de stora mitt inne i centrala Helsingfors. Däremot finns det cyklister.
Anledningen till att jag lägger märke till det är att jag var med om samma sak för bara ett par veckor sedan, dock utan att visa långfingret. Det är en gest jag mycket sällan tar till. Jag förstår ändå hennes ilska. Det finns en bred trottoar. Cyklar man där blir det skäll från de äldre damerna som tycker sig äga trottoaren så som bilisterna tycker sig äga vägen. Och damerna har ju rätt, det är inte på trottoaren vi ska cykla, även om det onekligen känns säkrare i vissa lägen än bland de tutande, stressade bilisterna.
Så vi får skäll på trottaren, vi möts med tutor om vi cyklar på vägen. Kanske dags för Helsingfors att ta efter Calcutta i Indien som förbjudit cyklar på 174 gator i staden eftersom cyklarna bara ansågs vara i vägen i trafiken?!
På facebook finns en grupp med namnet "minä pysäköin pyörätielle", "jag parkerar i cykelbanan", där bilder sprids på bilar som valt att använda cykelbanan som parkeringsplats. Det är en del av cyklisternas ammunition i ord- och tutkriget.
Jag tycker ofta bilar är i vägen när jag cyklar, men de få gånger jag kör bil kan jag tycka att cyklarna är i vägen. Så är vi väl alla lite till mans och kvinns, att vi ser saker ur den synvinkel där vi är. Jag skulle dock aldrig tuta på en cyklist som följer trafikreglerna och cyklar på gatan.
"This one runs on money and makes you fat (bild på en bil) - this one runs on fat and saves you money (bild på en cykel)". Så såg protestplakaten ut från invånarna i Calcutta, där cykel är transportmedlet för alla som inte har råd att köpa bil och för de som hellre lägger pengar på annat.
Den som cyklar får generellt sett bättre hälsa, är friskare längre upp i åldrarna och har mindre sjukfrånvaro från jobbet. Förutom att cykling faktiskt ökar framkomligheten i trafiken eftersom cyklar tar mindre plats än bilar. Många av oss behöver bil ibland, en del behöver det ofta. Men även när vi kör bil borde vi vara glada över att så många cyklar. Tänk om alla cyklister i Helsingfors skulle köra varsin bil istället, vilket trängsel det skulle bli!
Så nej, jag tror inte på den indiska strategin. Istället bör staden anpassas så att både cyklister, gångtrafikanter och bilar får plats. På alla större gator bör det skapas utrymme för en särskild fil åt cyklar, så att vi slipper tutor och skällande.
Maria Wetterstrand
skribenten är fristående grön samhällsdebattör och tidigare språkrör för Miljöpartiet de Gröna i Sverige.
Först publicerad i finländska Hufvudstadsbladet
Omstartskommissionen
På uppdrag av Stockholms handelskammare har Maria tillsammans med ett antal andra experter skrivit ned sina tankar om hur Sverige bäst kan omstarta ekonomin efter pandemin, med fokus på klimat och miljö. Genom att satsa rätt nu byggs Sverige starkare för framtiden. Boken kan laddas ner hos Stockholms handelskammare.
Om ordet ”måste” och företagens hållbarhetsarbete
Jag fick en gång tipset av en ledarskapscoach att sluta använda ordet ”måste” när det gäller mig själv och min egen utveckling. Tanken bakom tipset är att måsten känns negativa och skapar stress. Att istället använda ord som ”vill” eller ”ska” skapar en känsla av egenmakt och hjälper oss därför att känna kraft i det vi gör.
