Män borde lära sig säga nej
Andelen kvinnor i bolagsstyrelser har inte ökat nämnvärt. Detta trots många år av diskussioner, hot om tvångslagar och signaler om att det utvecklar styrelsearbetet att ha bredare rekrytreringsbas.
Det diskuteras som en kvinnofråga, eftersom det är kvinnor som på grund av tradition och ohejdad vana missgynnas i ett avseende som handlar om status, pengar, makt. Kvinnor blir ofta inte ens tillfrågade, de tvekar, tänker efter, tar inte för sig på samma sätt, har inte samma kontaktnät och säger ibland nej av osäkerhet fast de borde säga ja.
Alla mynt har två sidor, så även detta. Jag tror nämligen att det finns ett problem som är det rakt motsatta – att män har en tendens att säga ja även när de borde säga nej.
Det börjar tidigt, säkert redan i skolan men inte minst vid ansökan till universitetet. Många män söker reflektionslöst den utbildning som förväntas av dem, som anses bidra till att ge dem status, makt och pengar. Trots att en del av dem egentligen hade trivts bättre inom humaniora, som förskollärare eller med att studera estetiska ämnen.
Nu generaliserar jag. Förstås. Det blir alltid generaliseringar när fenomen analyseras på samhällsnivå. Och just det här fenomenet blir allt mer intressant.
Det har satsats stora pengar på jämställd rekrytering till universitetet. Den har nästan bara handlat om att få kvinnor till mansdominerade utbildningar. Resultatet: mycket lyckat. Kvinnor studerar idag inom i princip alla områden.
Däremot håller kvinnodominerade utbildningar en mycket stark kvinnodominans. Det finns säkerligen massor av män som skulle trivas som förskollärare eller sjuksköterskor, men som idag hamnar på andra utbildningar av tradition och oförmåga att bryta med gamla mönster.
Det är idag fler kvinnor som läser på universitetet. Det är inte konstigt när kvinnor väljer utifrån hela spektrat av utbildningsvägar medan männen fortfarande håller fast vid det gamla och huvudsakligen väljer bland det traditionellt manliga. Männens frigörelse från normer har i det avseendet inte kommit lika långt som kvinnornas.
Jag tror detta återspeglas i rekryteringen till styrelser.
Visst, kvinnor säger ibland nej när de borde säga ja. Många män å andra sidan tycks hoppa på vad som helst bara det innebär status, pengar, makt. Precis som för kvinnorna handlar det om osäkerhet – fast i det här fallet osäkerhet vad som händer om de avstår en fin position. Rädslan att hamna utanför statusgänget gör att de riskerar prioritera bort familj, sociala relationer och annat som gör livet värt att leva. Män säger ja även när de borde säga nej.
Sen blir de pensionärer och önskar att de ägnat mer tid åt barnen, vänner eller den där boken de alltid velat skriva. Få önskar att de hade tillbringat mer tid på styrelsemöten.
Ska HON säga, tänker ni nu. Hon som haft både status och makt. Ja, det ska jag.
Maria Wetterstrand
Publicerad i Dagens Industri den 30 april 2012
Omstartskommissionen
På uppdrag av Stockholms handelskammare har Maria tillsammans med ett antal andra experter skrivit ned sina tankar om hur Sverige bäst kan omstarta ekonomin efter pandemin, med fokus på klimat och miljö. Genom att satsa rätt nu byggs Sverige starkare för framtiden. Boken kan laddas ner hos Stockholms handelskammare.
Om ordet ”måste” och företagens hållbarhetsarbete
Jag fick en gång tipset av en ledarskapscoach att sluta använda ordet ”måste” när det gäller mig själv och min egen utveckling. Tanken bakom tipset är att måsten känns negativa och skapar stress. Att istället använda ord som ”vill” eller ”ska” skapar en känsla av egenmakt och hjälper oss därför att känna kraft i det vi gör.
