Euron och undergången

Den 14 september 2003 och landet Sverige var på väg att gå under. I alla fall om man fick tro en del av de euro-förespråkare som menade att ett nej till euron skulle leda till undergången, mer eller mindre.

Vår valuta skulle skvalpa omkring på ett stormigt hav och riskera bli utsatt för spekulation, landet skulle tas över tillväxtmotståndare och näringslivet skulle förlora stort i konkurrenskraft. Trots dessa skarpsinniga analyser röstade folket nej. Av ekonomiska skäl. Ja, det var faktiskt fler som angav att de röstade nej av ekonomiska skäl än det var som röstade ja av samma skäl.

Enklare handel, stabilare valuta, eller en valuta som anpassas till landets behov? De röstande lade vikten vid det senare. Och aldrig har väl folk varit så välinformerade om hur växelkurser påverkar företags utrikeshandel eller om räntenivåernas betydelse för att få fart och broms på ekonomin.

Själv var jag känslomässigt positiv till en gemensam valuta men intellektuellt skeptisk. Jag valde således att rösta nej. Men för mig fanns starkare argument än de ekonomiska. Jag vill inte ha en union som drar åt sig mer och mer makt hela tiden.

När vi på nej-sidan pratade om att euron riskerade leda till mer EU-makt kallades det skräckpropaganda. Men det är just vad som händer idag. I eurokrisens spår kommer allt mer centralisering, Beslutsfattarna i EU vill kunna styra hårdare över medlemsländernas ekonomi. Jag tror att det är en mycket riskabel utveckling.

Spänningarna i EU har ökat, och den känsla av gemenskap som euron skulle skapa har istället lett till ilska och frustration, proteströster och EU-hat. Direktiv uppifrån om att utsatta länder måste skära hårt i den offentliga servicen samtidigt som storbanker ges miljardstöd väcker inte sympatier. Visst, meningen är att rädda euron även om det leder till förvärrad arbetslöshet på sina håll. Men oavsett avsikter, den som känner sig överkörd kommer inte att känna gemenskap med den som tros ha skickat dit ångvälten.

Hade det bara varit nu kanske det hade funkat. Det har dock alltid funnits starka krafter centralt i EU som driver att unionen ska ta över allt mer beslutsfattande. Ibland åker de på små bakslag, som förluster i folkomröstningar om EU-fördrag eller starka folkliga protester, men den huvudsakliga riktningen är densamma. Tidigare var det hotet från terrorismen som var skälet till mer centralstyrning, idag tar de euro-krisen till intäkt för mer makt åt EUs finansiella institutioner. Det väcker till liv en uppdämd känsla av frustration och maktlöshet.

Det är inte bara arbetslösa tidigare grekiska offentliganställda som känner sig maktlösa. När jag satt i riksdagen kände även vi ledamöter oss frustrerade rätt ofta. Att försöka påverka EU-processer som folkvald i ett nationellt parlament kändes ibland som att vara med i en Kafkaroman. EU-parlamentariker beklagar sig på samma sätt och jag tror att även ministrar emellanåt tycker det är svårt.

Det finns frågor där nationerna är för små. Universella mänskliga rättigheter, gränsöverskridande miljöproblem och fri rörlighet över gränser kräver överstatliga beslut. Generellt är jag däremot rädd för konsekvenserna av ett allt längre avstånd mellan de som beslutar och de som påverkas av besluten. En levande demokrati behöver att människor kan delta.

Det svenska nejet till euron var inte undergången för svensk ekonomin. Tvärtom. Men ska vi bromsa EU:s väg mot mer centralstyrning så krävs mer än ett nej. I vår är det val till EU-parlamentet. Då bör detta bli huvudfrågan.

Maria Wetterstrand

Publicerad i Dagens Industri den 16 september 2013
 

Böcker

Vad är miljö och 100 andra jätteviktiga frågor 

Maria Wetterstrand och medförfattaren Gabriel Liljenström ger svar på 100 av de viktigaste frågorna om ämnet miljö. Langenskiölds förlag 2014

Debatt

Ingen kan garantera evig tillväxt

Den ekonomiska krisen har gjort att flera sydeuropeiska länder haft en minskande bruttonationalprodukt under några av de senaste åren. I kölvattnet av denna negativa ekonomiska tillväxt ser vi förfärliga sociala konsekvenser. Ungdomsarbetslösheten är skyhög, fattigdom breder ut sig, välfärden försämras och människor som trott sig ha ett tryggt liv har tvingats lämna hus och hem.

Att i det läget lyfta fram behovet av tillväxtkritik kan tyckas något udda.
.


 Webbplatsen ligger i framkant och drivs av SpaceLoops CMS v.3.5.4