Det är väljarna, inte partierna, som ska välja sina företrädare
Vintern före ett val är svensk politiks sämsta tid. Då fastställs listorna inför valet och jag hatar det.
Väljaren går till vallokalen, tar en valsedel, kryssar kanske ett namn och lämnar in sin röst. Men hur hamnade personerna på listan? Vilka är de? Och vem bestämde rangordningen?
Jo, partierna har en nomineringsprocess. Kandidater föreslås. Partimedlemmar röstar, ibland via nätet eller brev, ibland på ett partimöte, ibland både och. So far, so good. Det kan ske i god anda och med stor entusiasm på sina håll, men kan också bli ett riktigt fulspel.
Det är inte ovanligt att det snackas bakom ryggen, konspireras och ljugs ihop hemska historier om andra kandidater. Jag har varit med om att det spridits falska rykten om allt från narkotikamissbruk till psykiska sjukdomar. Härom veckan rapporterades om slagsmål efter ett möte när en lista skulle beslutas.
Det är inte heller ovanligt att partierna får en del nya medlemmar den här tiden, personer som går med för att rösta på en viss kandidat och som aldrig vare sig innan eller efter deltar i partiets aktiviteter. I en mindre kommun kan ett fåtal röster i partiets beslutsprocess avgöra om du får en åtråvärd plats högt på listan.
Jag har problem med det här, både principiellt och praktiskt. Det har betydelse vem som väljs från ett parti. De har olika prioriteringar, olika styrkor, olika bakgrund, olika erfarenhet och även olika åsikter inom det åsiktsspektrum partiet företräder. Jag anser att det är väljarna som ska välja sina företrädare, inte partierna som ska göra det åt dem.
Vårt system har basen i en tid då nästan 20 procent var med i ett riksdagsparti. Idag är det 2,5. Av dem deltar de flesta inte i listbesluten. En kvalificerad gissning är att färre än 1 procent av Sveriges befolkning beslutar de listor som styr vilka företrädare vi har.
Personkryssen då? Jo, i valet 2010 valdes 11 ledamöter in i riksdagen som inte skulle blivit valda annars. 11 av 349. Ytterligare 48 fick aktivt stöd men stod redan på valbar plats. 290 ledamöter valdes utifrån partiets rangordning.
I Finland nominerar partierna kandidater utan rangordning. Den görs utifrån väljarnas röster. Visst finns risker med det. Utan kvoterade listor kan det bli svårare med jämn könsfördelning. Och visst kan vi skryta med att ha 45 procent kvinnor i riksdagen, mot Finlands 43. Å andra sidan är det Finland som haft både kvinnlig president och kvinnlig statsmininster, inte Sverige. Personval kan också premiera den som hävdar sig själv, syns och märks, till nackdel för de duktiga tysta. Det gör vårt system också.
Fördelen med personval är att väljarna väljer och vet vem de valt. De valda har ett starkare mandat och deras lojalitet är mot väljarna mer än mot partiet. Det ogillar partierna, men bör gillas av väljarna. I Sverige vet många inte ens vem de röstat in. Eller hur processen gick till när just den kandidatlistan fastslogs.
Maria Wetterstrand
Publicerad i Sydsvenska Dagbladet den 3 februari 2014
Omstartskommissionen
På uppdrag av Stockholms handelskammare har Maria tillsammans med ett antal andra experter skrivit ned sina tankar om hur Sverige bäst kan omstarta ekonomin efter pandemin, med fokus på klimat och miljö. Genom att satsa rätt nu byggs Sverige starkare för framtiden. Boken kan laddas ner hos Stockholms handelskammare.
Om ordet ”måste” och företagens hållbarhetsarbete
Jag fick en gång tipset av en ledarskapscoach att sluta använda ordet ”måste” när det gäller mig själv och min egen utveckling. Tanken bakom tipset är att måsten känns negativa och skapar stress. Att istället använda ord som ”vill” eller ”ska” skapar en känsla av egenmakt och hjälper oss därför att känna kraft i det vi gör.
