• Start
• Artiklar
• Kalender
• Om Maria
  • Böcker
  • CV
  • Pressbilder
• Kontakt

Släpp prestigen, EU

Det konstiga är väl egentligen att det inte hänt tidigare.

I EU:s inre kretsar har det alltid bara funnits en riktning på EU-samarbetet. Mer integration, mer likriktning, mer centralstyrning. Visst har det funnits sporadiskt motstånd, som när Danmark röstade nej till Maastrichtavtalet eller när Irland röstade nej till Lissabonfördraget. Men det har aldrig riktigt ställts på sin spets som nu.

Eurozonen är i en mycket allvarlig kris. Det sätter ljuset på problemet med att pressa fram en utveckling och en integration som det sen inte finns politisk beredskap att hantera.

Länderna inom eurozonen är väldigt olika. Det är svårt att ha en gemensam valuta för så disparata länder som Grekland, Irland och Tyskland. Så länge ekonomin går hyfsat kan det faktum att valutapolitiken inte är optimal ignoreras. Tyvärr ignorerades även att flera länder bröt mot reglerna om budgetbalans och ekonomiskt ansvar.

När det nu går mer och mer utför för varje dag blottläggs bristerna.

Varje land är ekonomiskt självständigt, men valutan är gemensam. Det betyder en risk att oansvariga länder snyltar på de ansvarsfullas goda rykte. Grekland och deras banker har kunnat låna till bättre villkor än om de stått själva. Staten har överspenderat och lånat till konsumtion som grekerna nu kommer få betala under lång tid. Liksom många andra européer.

Det här borgar för en politisk kris i hela EU-projektet. Den uppenbara första reaktionen från de inre kretsarna är att ropa på mer centralstyrning. Frustrationen att inte få bestämma över Grekland mer i detalj är tydlig och på många sätt förståelig. Men nu skönjs en viss tvekan. Jag trodde aldrig jag skulle få höra Angela Merkel yttra att något land kan behöva lämna euron. Nu är steget taget.

Det öppnar en dörr som hittills varit stängd. EU-projektet kan ta en ny riktning. Från att ha styrts mot ständigt mer centralstyrning, så uttrycks nu tanken – om än under galgen - att det ibland kan vara nödvändigt att göra tvärtom.

Jag har länge ansett detta nödvändigt. Länder är och vill olika. Det kräver större flexibilitet. Det skulle kunna finnas en grund som alla är med i, med fri rörlighet över gränser (gärna även över EU:s yttre gränser), samarbete kring gränsöverskridande miljöproblem och grundläggande mänskliga rättigheter. Ovanpå det kan länder bestämma att gå vidare eller inte, utan någon ambition att alla ska med till slut.

Det kan låta banalt. Men i EU:s inre kretsar är de tankarna en revolution.

I det här sena skedet är det ingen enkel lösning att länder börjar lämna euron. Det kan tvärtom förvärra krisen ytterligare. Men om EU:s ledare släpper den politiska prestigen och tillåter utvecklingen att gå i flera olika riktningar så kan åtminstone EU som politisk samarbetsunion räddas.

Om den prestigen släppts tidigare hade rent av en del av krisen kunnat undvikas.

Maria Wetterstrand

publicerad i Dagens Industri den 14 november