• Start
• Artiklar
• Kalender
• Om Maria
  • Böcker
  • CV
  • Pressbilder
• Kontakt

Politiken - ett försvarstal

”De har ingen kontakt med verkligheten”, ”de sitter och fattar beslut om människor de inte vet något om”, ”det är lätt för dem att bestämma sånt när de själva lever gott på våra pengar”. Inga ovanliga kommentarer. Ni har säkert hör dem. Politiker tycks ha blivit en grupp som är fritt fram att håna.

I slutet av 90-talet blev jag intervjuad av en lokaltidning i Göteborg. Jag hade rätt nyligen blivit invald i kommunfullmäktige där, utsetts till ordförande i konsumentnämnden och var samtidigt student på universitetet.

Det var rätt tungt att få ihop allt rent praktiskt. Fullmäktigemöten hölls inte varje vecka, men det var mycket handlingar att läsa, beredningar att delta i och partimöten där frågor skulle diskuteras. Ordförandeskapet i konsumentnämnden krävde också sin tid. Samtidigt pluggade jag heltid. Tungt, men roligt.

”Bra betalt och en massa förmåner fick du nog ändå”, tänker en del. Åtminstone om ni läste den där intervjun i lokaltidningen. I faktarutan om mig stod att jag hade en inkomst på 28 000 kronor i månaden, en hisnande summa för en som levde på studielån. Det var min årsinkomst. Journalisten, utbildad på högskolan och ansvarig för politik på tidningen, hade ingen aning om att fullmäktigeledamot är ett fritidsuppdrag.

Jag minns det felet så väl för att jag påminns om det hela tiden. Många bidrar till att odla bilden av politikern som får massor av betalt och glider runt på skattebetalarnas bekostnad. Jag läser det på facebook, jag hör det från människor jag möter och ser det på tidningarnas insändarsidor varje gång det blossar upp en skandal kring någon politiker.

Vi har många tusentals politiker i Sverige. De allra flesta av dem är fritidspolitiker. Det betyder att de har vanliga jobb, är vanliga pengsionärer eller studenter. Jag skulle vilja påstå att de snarare offrar tid och pengar på sitt politiska uppdrag än gör sig rika på det.

Kanske tusen är heltidspolitiker. Det är riksdagsledamöter, ministrar och kommunalråd. De som fått förtroendet av sitt parti och av välajrna. Och tur är det att vi har några sådana. Annars blir det lätt att tjänstemän tar över och den demokratiska processen sätts ur spel.

Man kan och bör förstås ha synpunkter på heltidspolitikers arvoden och förmåner och hur de nyttjas. Det ska ständigt granskas och diskuteras. Men låt inte det bli till ett allmänt politikerförakt som drabbar alla politiskt engagerade.

Och kom ihåg att det dessutom är ni som valt vilka de är. 

Maria Wetterstrand

publicerad i Eskilstuna-Kuriren den 17 december