• Start
• Artiklar
• Kalender
• Om Maria
  • Böcker
  • CV
  • Pressbilder
• Kontakt

Öppna processer

Svenska politiker blir chockade när jag berättar hur det går till i Finland. Att de stora partierna kan hålla kongress och inte veta vem som kommer att bli vald. Att Centerpartiet för ett par år sedan på sin kongress hade flera partiledarkandidater där den som vann blev statsminister. Utan att ens en valberedning hade sagt sitt.
Så går det inte till att utse partiledare i Sverige.

Där är processen i stället att en valberedning utses, av kongress eller partistyrelse. Den har till uppgift att ta fram ett förslag. Det är inte offentligt vilka som nominerats och vilka som är kandidater. När valberedningen bestämt sig – på ett stängt möte där kutym är att ingen yppar utåt vad som sagts – presenteras förslaget för medlemmarna. Då hoppar alla andra kandidater (som vi inte vet vilka de var) av sin kandidatur och inför kongressen finns bara en kandidat.
För att få sin kandidat vald gäller det att bedriva lobbying. Först för att få rätt personer i valberedningen, och sen övertala de som sitter i valberedningen att rösta på ens egen kandidat. När valberedningen fattat sitt beslut är valet redan klart. Kongressen har bara att bekräfta den föreslagna, som då oftast väljs med enhällighet. Inga jämförelser i övrigt, men det känns lite ryskt på något vis.

Nyligen valdes Stefan Löfven till ordförande för Socialdemokraterna. Han utsågs direkt av partistyrelsen, vilket till och med i Sverige ger problem med legitimiteten. Därför ska han – eller någon annan – väljas formellt på en kongress lite senare. Partiet har även signalerat att det eventuellt ska ske i en ”öppen process”. De är inte helt säkra på det, eller ens vad det betyder, men det är väldigt trendigt bland partierna i Sverige nu med ”öppna processer”.

Å andra sidan räcker det med att ha flera kandidater kvar ända till kongressen, som vi ofta haft i mitt parti, för att det ska talas om falangbildning, risk att partiet splittras och bevis för misstro mot partiledningen. Varken svenska politiker eller politiska kommentatorer är vana vid den typen av osäkerhet inför viktiga beslut. Det ses med automatik som tecken på svaghet och något som kommer att sluta illa. Ett inte helt ovanligt argument för att bevara den svenska monarkin är exempelvis att man inte kan vara säker på att svenskarna skulle välja någon bra president.

För min del är jag förtjust i det finska systemet vid partiledarval. Legitimiteten för den som väljs är större när det skett i en öppen, demokratisk process. När valet är gjort respekterar medlemmarna resultatet. De finska partimedlemmarna vet nog dessutom oftast mer om den de väljer än vad svenska partimedlemmar vet. Dessutom tror jag att de öppna valen är en nyttig erfarenhet att ha varit med om som makthavare. De ökar förmodligen tilliten till att folk kan fatta egna och kloka beslut, utan att behöva regisseras.

Maria Wetterstrand

Publicerad i Hufvudstadsbladet den 15 februari