Medmänsklighetens förfall
Tänk er att en båt med 72 personer ombord får slut på bränsle och driver omkring på Östersjön.
En överlastad, öppen gummibåt i starkt solsken, utan mat och vatten ombord. Ett larm kommer till sjöräddningen i Sverige som sänder vidare till båtar i närheten. Båtar passserar förbi, de nödställda signalerar men får ingen hjälp. En militärhelikopter svänger förbi, släpper ner några vattenflaskor och kex, men kommer aldrig tillbaka. Ett militärfartyg i närheten väljer att ignorera nödropen. Efter två veckor driver båten iland. Då är endast nio personer vid liv. Två spädbarn finns bland de döda.
Skulle det kunna hända? Det hände i Medelhavet och det var bara ett år sedan.
Båten vara fullastad med människor på flykt undan Natos bombningar i Libyen. Skrupellösa människosmugglare satte alldeles för många människor i en båt och skickade iväg den med för lite bränsle. Detta i sig är så ansvarlöst att det är svårt att finna ord. Men det som hände efteråt är än värre. Europarådets rapport i ärendet som presenterades i torsdags är otäck läsning.
Den italienska sjöräddningen nåddes av informationen först. De skickade vidare nödropet, som inte ens hörsammades av det Natofartyg som befann sig i närheten.
Under 2011 miste 1500 människor livet i flykt över Medelhavet. I det avseendet är det här bara en händelse i mängden. Det som gör den speciell är att så många kunde ha stoppat tragedin genom bara ett minimimått av medmänskligt ansvar.
2007 tog några tunisiska fiskare ansvar. De räddade livet på 44 människor som var i uppenbar sjönöd i en gummibåt utanför Sicilien. Tacken blev att de tunisiska fiskarna fråntogs sina fiskefartyg, fängslades och ställdes inför rätta, anklagade för hjälp till illegal invandring och ohörsamhet mot myndighetsperson. I fallet med de libyska flyktingarna 2011 vågade inget av de passerande fiskefartygen hjälpa.
Men hur resonerar den Nato-kapten som ignorerar ett nödrop från 72 människor utan vatten och mat i en öppen gummibåt mitt på Medelhavet? Det kommer vi sannolikt inte att få veta. Nato har lagt locket på och är inte intresserad av att utreda händelsen överhuvudtaget.
Det här är tyvärr så otroligt, obehagligt symboliskt för Europas och västvärldens allt högre fysiska och mentala murar mot människor på flykt från oroshärdar och förtryck. En symbol för den europeiska medmänsklighetens förfall.
Nu råkar det vara Medelhavet, på bekvämt avstånd, men vi står inte utan ansvar. EUs gränspolitik är även Sveriges angelägenhet.
Och om Östersjön varit det hav människor försökte fly över för att komma undan förtryck och oroshärdar. Om det var våra politiker som krävde allt hårdare tag för att stoppa flyktingarna. Om det var här EUs murar var som högst. Kan vi lova att det inte skulle ha hänt här?
Maria Wetterstrand
Först publicerad i Dagens Industri den 2 april 2012, tyvärr lika aktuell 2019
Omstartskommissionen
På uppdrag av Stockholms handelskammare har Maria tillsammans med ett antal andra experter skrivit ned sina tankar om hur Sverige bäst kan omstarta ekonomin efter pandemin, med fokus på klimat och miljö. Genom att satsa rätt nu byggs Sverige starkare för framtiden. Boken kan laddas ner hos Stockholms handelskammare.
Om ordet ”måste” och företagens hållbarhetsarbete
Jag fick en gång tipset av en ledarskapscoach att sluta använda ordet ”måste” när det gäller mig själv och min egen utveckling. Tanken bakom tipset är att måsten känns negativa och skapar stress. Att istället använda ord som ”vill” eller ”ska” skapar en känsla av egenmakt och hjälper oss därför att känna kraft i det vi gör.
