• Start
• Artiklar
• Kalender
• Om Maria
  • Böcker
  • CV
  • Pressbilder
• Kontakt

Klimatet i skuldkrisens spår

Jo, jag vet att det är ekonomisk kris nu. Den är på allvar, med risk för enorma konsekvenser. Det är lätt att förstå att Europas ögon är riktade mot euron, bankerna och de hårt skuldsatta ekonomierna i sydeuropa.

Låt oss ändå för en stund rikta vår uppmärksamhet mot Durban där FN håller sin 17:e partskonferens om klimatet. Och inte minst mot det som händer med klimatet.

Fakta nummer ett är att läget är värre än någonsin. Det gäspar vi nästan åt nuförtiden, för det är det alltid. Det blir nämligen värre och värre hela tiden så länge världen inte lyckas vända utsläppen neråt. Torka, översvämningar, extrema väderfenomen drabbar miljontals människor. Prognoserna är mycket dystra.

Nummer två är att vi har mellan tre och tio år på oss att vända utsläppstrenden. Fortfarande ökar utsläppen varje år. Även Sveriges utsläpp tycks ha ökat under 2010. Den kurvan måste globalt vändas till en minskning och det snabbt.

Nummer tre är att mötet i Durban troligen inte kommer att leda till några stora genombrott för ett internationellt avtal.

Hur hanteras då läget? Jo, EU är beredd sätta ett mål om minskade utsläpp med 30 procent till 2020 jämfört med 1990. Det målet är med stor sannolikhet för svagt för att vända klimattrenden tillräckligt snabbt.

Och – märk väl - det gäller bara ifall andra industriländer sätter upp motsvarande mål!

Det är ett underligt ställningstagande. Visst behövs påtryckningar, men den här typen fungerar inte. ”Om inte ni lovar att göra er del så gör inte vi vår” kan fungera i ett handelsavtal, men är idioti när det handlar om miljöansvar.

Även om vi får ett internationellt avtal så kommer det inte ensamt bromsa klimatförändringarna. Det blir naturligt en minsta gemensamma nämnare av vad alla kan bli överens om. Det krävs att många regioner, länder, företag och enskilda människor gör betydligt mer än de blir tvingade till. Det är bara korkat, kortsiktigt och omoraliskt att hålla nere ambitionerna.

Tvärtom borde EU sätta högre mål, binda medlemsstaterna vid att uppfylla dem och på det viset agera föredöme. Visar vi att det går, om vi ställer om samhället, om ny teknik kommersialiseras här så kommer det utgöra en betydligt mer effektiv påtryckning på andra länder än det trams EU håller på med idag.

Om inte EU vågar borde Sverige ta initiativ till en global koalition av villiga länder som är beredda att utgöra föredöme ihop med oss. Där kan även delstater i USA och regioner i Kina bjudas in och bli effektiva påtryckare inom sina egna länder.

Klimatkrisen är på allvar. Det finns tillräckligt med politiker och journalister för att orka rikta uppmärksamhet mot två kriser samtidigt. Och om vi inte bromsar klimatförändringarna riskerar vi en ekonomisk, miljömässig och säkerhetsmässig kris som får eurokrisen att kännas som en västanfläkt. 

Maria Wetterstrand

publicerad i Dagens Industri den 5 december 2011