Flera språk - hur svårt kan det vara?
När jag var i Sverige nyligen besökte jag Sverigefinska skolan i Tumba som firade 15-årsjubileum, och där jag ombetts att hålla ett kort tal.
Det går inte att jämföra språkpolitik i Sverige och i Finland. De historiska skillnaderna är för stora. Inte minst är det stor skillnad på engegemanget i frågan. När jag för någon dryg månad sedan här råkade andas något om tillgång till tvåspråkig undervisning för tvåspråkiga barn i Finland blev reaktionerna enormt starka och missförstånden haglade från både svenskspråkiga och finskspråkiga. Låt mig bara kort säga att jag inte har tänkt lägga mig i utformningen av det finska skolsystemet. Jag är en varm förespråkare för rätten till sitt eget språk. I både Finland och Sverige.
Om jag hade uttryckt någon åsikt gällande finskan i Sverige hade knappt någon reagerat, vare sig för eller emot. Det är beklagligt. Jag föredrar det finländska engagemanget framför det svenska ointresset. Rätten till sitt språk är något av det mest grundläggande för identiteten, för kulturen och för kontakten med familj, släkt och vänner. Det bör engagera. Tyvärr finns nog viss uppgivenhet i Sverige hos de med finskspråkig bakgrund.
Redan under första halvan av nittonhundratalet gjorde Sverige en stor insats att tvångsassimilera finskspråkiga. Barnen fick stryk om de talade finska i skolan. De fick inte hjälpa klasskamrater på finska och på rasten var det svenska som gällde. Ända fram till sjuttiotalet gav dessutom barnavårdscentraler i Sverige det idiotiska rådet att finskspråkiga föräldrar skulle prata svenska med sina barn hemmavid. Sedan dess har det skett viss bättring. Nu finns en lag om minoritetsspråk och utpekade förvaltningsområden där vissa rättigheter tillkommer den som talar finska.
Men det tycks aldrig bli lugnt när det gäller språkliga minoriteters rättigheter i något land. Det är förfärligt hur Sannfinländarnas retorik och åsikter i Finland fått vissa att anamma en attityd mot svenskspråkiga som är så gammaldags att jag bara häpnar. I Sverige har det å sin sida förekommit under senare år att politiker föreslagit att anställda i kommunen ska förbjudas tala andra språk än svenska på pauserna i jobbet. Det har föreslagits att barn återigen ska förbjudas tala andra språk än svenska i skolan.
Det går inte att jämföra Sverige och Finland, vi står inför helt olika utmaningar. Men rätten till det egna språket är viktig för människor i båda länderna. I Sverige är det faktum att det finns sverigefinska skolor ett steg i rätt riktning.
Avslutningsvis: Jag kan inte för mitt liv förstå vad det är som är så provocerande i att människor talar olika språk i ett och samma land. Visst kan det ibland vara opraktiskt. Men vi klarar ju att organisera sjukvård, skolor, militär, rättssystem och många andra saker som är enormt mycket mer komplicerade och kostsamma än att tillgodose behovet hos ett par olika språkgrupper. Så svårt borde det inte vara.
Maria Wetterstrand
är fristående grön samhällsdebattör och skribent i Sverige
Publicerad i finländska Hufvudstadsbladet den 19 oktober 2011
Den gröna vågen
"I Den nya gröna vågen berättar en av vår tids mest beundrade och respekterade politiker om motsatsen. Resultatet har blivit en inspirerande bok i positiv anda om lösningar och befintliga goda exempel." Forum förlag
Medmänsklighetens förfall
Tänk er att en båt med 72 personer ombord får slut på bränsle och driver omkring på Östersjön.
En överlastad, öppen gummibåt i starkt solsken, utan mat och vatten ombord.
