• Start
• Artiklar
• Kalender
• Om Maria
  • Böcker
  • CV
  • Pressbilder
• Kontakt

Durban - det är ändå vårt ansvar

”Det är inte vårt ansvar att lösa klimatproblemen, det måste regeringen göra.” sade kommunen.
”Klimatproblemen är inte vårt ansvar, det måste EU lösa”, sade regeringarna.
”Vi kan inte ta på oss ansvaret, det är FN som måste lösa det.” sade EU.
Och inom FN såg man sig om efter något intergalaktiskt samfund som ansvaret kunde läggas över på, någon Master Yoda som med utomjordiska krafter skulle bekämpa hotet mot vår planet.

Nu har FN avslutat sitt möte i Durban. Resultatet blev visserligen över förväntan, men förväntan var å andra sidan mycket låg. Nu finns en färdplan som alla är med på, att det 2015 ska sättas upp mål som sedan ska kunna implementeras juridiskt. Det är ingen revolution, men ett steg framåt jämfört med innan.

Det behövs betydligt mer för att rädda klimatet. Men det blir nu lite svårare att skylla ifrån sig när alla lovar att åtminstone någon gång senare börja jobba i rätt riktning.

Å andra sidan har det aldrig varit någon vettig lösning att skjuta ifrån sig ansvaret, vare sig från kommuner, regeringar, EU eller någon annan. I slutändan är det nämligen så att det är just vad var och en gör som kommer att avgöra om vi klarar att bromsa klimatförändringarna eller inte.

Att vi inte kan förvänta oss att Master Yoda löser klimatproblemen åt oss förstår de flesta. Om än motvilligt. Det kan vara lite svårare att acceptera att FN inte heller kommer att lösa det åt oss.

Vad FN gör har betydelse, men är inte ensamt tillräckligt. För det första blir FN-överenskommelser alltid en minsta gemensam nämnare. Det land som vill minst vinner varje förhandling eftersom alla måste vara överens. I varje enskild fråga segrar den lägsta ambitionsnivån. Med kreativt förhandlande går det att få upp lägstanivåerna, men de är lik förbaskat lägstanivåer.

Internationella avtal är bra, eftersom alla länder förbinder sig till åtminstone detta. Och inget hindrar någon att göra mer. Sverige fick enligt Kyotoavtalet öka utsläppen med fyra procent. Istället har de sänkts med mer än tio.

För det andra så återkommer det konkreta ansvaret att minska utsläppen till EU, till de enskilda regeringarna, till kommunerna, till oss medborgare i världen. Och det är bara vad vi alla tillsammans lyckas med som kommer att avgöra hur det går.

FN har inte muskler att införa koldioxidskatt. Det har vi. FN bygger inte järnvägar och cykelbanor. Det gör vi. FN styr inte över industrins utsläppshandel. Det gör vi. FN kommer inte att sänka vår prylkonsumtion till hållbara nivåer. Det måste vi göra själva. FN kommer inte ens att utveckla den nya teknik som behövs. Det är våra företag och våra forskare som behöver göra det.

Det lönar sig att gå före. När Kalifornien går före i USA flyttar kreativa genier dit. Det företag som förbättrar batterierna i elbilar kommer bli rikt. Den första staden utan fossilbilar kommer knappast sakna den dåliga luften. Den som däremot fortsätter skjuta över ansvaret på andra kommer att bli hopplöst efter.

Maria Wetterstrand

publicerad i finländska Hufuvdstadsbladet den 16 dedember