• Start
• Artiklar
• Kalender
• Om Maria
  • Böcker
  • CV
  • Pressbilder
• Kontakt

Debatten om ägandet har fel fokus

En av de stora diskussionerna i slutet av 2011 gällde privata utförare i välfärden. Det blåste upp till stormstyrka kring äldreomsorgen och i mediadrevet blev det skandalrubriker både på relevant och irrelevant kritik.

Det finns en del aspekter som inte kommit upp i debatten, som jag tycker är intressanta.

Den som köper en tjänst på en privat marknad, låt oss säga hjälp i hemmet, har vissa lagliga rättigheter. Om tjänsten inte håller vad den lovar kan man reklamera och kräva att bristerna rättas till eller i vissa fall få pengar tillbaka.

Att kommunen, landstinget eller staten sköter och driver en verksamhet är ingen garanti för vare sig kvalitet, tillgänglighet eller god service. Men som nyttjare av tjänsten är dina rättigheter väldigt begränsade.

Även om vi ofta betalar en del av kostnaden ur egen ficka så har vi inte i närheten av samma rättigheter gentemot det offentliga som på den privata marknaden. Om du är missnöjd och har pengar kan du gå till en privat utövare. Den som inte har pengar kan klaga och rösta på andra politiker i nästa val.

Orsaken till att det går att starta privata vårdcentraler, friskolor samt barn- och äldreomsorg och ta del av skattemedel i Sverige är inte en kapitalistisk konspiration. Det är för att även den som inte har massor av pengar ska kunna välja privata alternativ. Det tycker jag är utmärkt.

Det har dock blivit en krock när det gäller rättigheterna som konsument. Nu finns privata aktörer på en marknad utan konsumentskydd. Vi har alltså som nyttjare av tjänsterna visserligen möjligheten att välja en annan utövare, men i övrigt mycket svaga rättigheter om tjänsten inte håller vad den lovar. Det hjälper knappt ens att välja andra politiker nästa val.

Visst kan valfrihet och konkurrens i sig förbättra kvaliteten. Men det räcker inte, särskilt inte i kommuner med få aktörer. Jag anser att den som drabbas av dålig service ska ha tydliga rättigheter, oavsett om utövaren är privat, offentlig eller privat bekostad av skattemedel. Det bidrar till att hålla nivån på servicen samtidigt som det stärker individen.

Visst måste det offentliga skärpa sig när det skrivs avtal med privata aktörer. Det borde vara självklart att det ska anges precis vilken service som förväntas och att avtalen sägs upp om kraven åsidosätts.

Men därutöver borde införas en form av medborgarkontrakt för både det som erbjuds av offentliga aktörer och av privata som utför skattefinansierad verksamhet. Där tydliggörs individens rättigheter gentemot aktören, t ex vad gäller kompensation.

När privata aktörer kommer in i välfärden kan vi inte slarva med nyttjarnas rättigheter på det sätt som alltid gjorts när allt skötts av det offentliga. Detta är mycket viktigare än om verksamheten är privat eller offentlig.

Maria Wetterstrand

Publicerad i Dagens Industri den 9 januari 2012