De kallade oss populister

I valrörelsen 2006 höll jag och min kollega Peter en presskonferens om klimatpolitik. Vi var vågmästare i riksdagen och detta var ett av våra tunga förslag inför den kommande mandatperioden. Det fanns alltså en reell chans att de kunde bli verklighet efter valet. Det kom inte en enda journalist.

Strax efter valet 2006 blev klimatfrågan het, i och med en uppmärksammad rapport från FN:s klimatpanel och en film av Al Gore. Plötsligt fick vi chansen att tala klimatpolitik i både tv och radio.

"Jaså, nu börjar ni tala om klimatpolitik, men tidigare har ni minsann inte sagt någonting" skrev folk i arga mail till mig. "Varför tog ni inte upp den här viktiga frågan i valrörelsen, ni är ju ett miljöparti!?" undrade andra. En del gick så långt att de kallade oss populister och opportunister. Det var deras bild. Vår bild var att vi talat om saken sedan 1980-talet, oftast för döva öron.

När skogsbranden i Västmanland rasade som värst gick Miljöpartiet ut med förslag att Sverige måste bli bättre rustat mot effekterna av klimatförändringar. Långsökt, kan tyckas, men värmeböljor och torka – liksom översvämningar och extrema regn ¬– tros bli vanligare med klimatförändringarna, vilket kan öka risken för bland annat skogsbrand. En bättre beredskap kan göra att kommande katastrofer, inte bara skogsbränder, kan få något mindre katastrofala konsekvenser.

"Populister!" ljöd anklagelserna. "Det är så dags att komma med det nu" menade andra. Allra argast var företrädare för regeringspartierna. "Fy för att försöka ta politiska poäng på en katastrof" menade de (och försökte i och med detta i sin tur ta politiska poäng på att anklaga andra för att ta politiska poäng på katastrofer...).

Så kan man ju tycka. Även den motsatta anklagelsen kan fungera: "det är en katastrof, varför säger ni inget?!". Men visst, man kan tycka att det är olämpligt. Frågan är då bara NÄR det ska vara möjligt att prata om sådana viktiga frågor INNAN det är en aktuell fråga i media? Det är ju inte som att dessa förslag från Miljöpartiet damp ner från en sotig himmel under skogsbranden, utan de har framlagts till riksdagen många gånger om.

Självklart är detta inte heller något specifikt Miljöpartiproblem. Det gäller alla partier. KDs synpunkter på äldrevården blir mycket intressantare om någon skandal inträffat inom just äldrevården. Vänsterpartiets kritik mot alternativ i välfärden kommer i ljuset när någon ickekommunal verksamhet gjort bort sig. Och så vidare.

Vetskapen om att det fungerar på detta sätt med media gör också att partierna väljer att i första hand lyfta fram förslag som kan kopplas till någon aktuell händelse. Vilket i sin tur kan ge intrycket till väljarna att politiker fladdrar med dit vinden blåser. Trots att massor av förslag läggs fram till riksdagen varje år, från alla partier, utan att det renderar så mycket som en rad i tidningen.

Politik är onekligen en frustrerande bransch emellanåt.

Maria Wetterstrand

Publicerad i Sydsvenska Dagbladet den 18 augusti 2014

Böcker

Vad är miljö och 100 andra jätteviktiga frågor 

Maria Wetterstrands senaste bok, utgiven sommaren 2014, där hon tillsammans med medförfattaren Gabriel Liljenström ger svar på de 100 av de viktigaste frågorna om ämnet miljö. Langenskiölds förlag

Debatt

Ingen kan garantera evig tillväxt

Den ekonomiska krisen har gjort att flera sydeuropeiska länder haft en minskande bruttonationalprodukt under några av de senaste åren. I kölvattnet av denna negativa ekonomiska tillväxt ser vi förfärliga sociala konsekvenser. Ungdomsarbetslösheten är skyhög, fattigdom breder ut sig, välfärden försämras och människor som trott sig ha ett tryggt liv har tvingats lämna hus och hem.

Att i det läget lyfta fram behovet av tillväxtkritik kan tyckas något udda.
.


 Webbplatsen ligger i framkant och drivs av SpaceLoops CMS v.3.5.4